anglabarn

Anette var mitt första barnet. Allt gick bara bra under hela graviditeten tills jag kom till vecka 27. En dag när jag vaknade på morgonen kände jag att jag blev blöt i trosorna. Min första tanke var att jag kissat på mej, men när det rann vidare fast jag var på toaletten, kopplade det i huvudet på mej och jag började misstänka att det kan vara fostervatten. Jag ringde sjukhuset och dom sa att jag ska komma omedelbart. När en barnmorska undersökte mig på sjukhuset, konstaterades att det verkligen var tidig vattenavgång och jag blev inlagd. Alla var rädda för att förlossningen skulle starta, men så var det inte. Tiden gick och efter två veckor blev jag lite orolig för jag kände inte så mycket sparkar som förr. Kontrollultraljud gjordes och då upptäcktes att barnet inte alls mår bra. Sedan gick allt så snabbt - akut kejsarsnitt, meddelande att jag har fått en flicka på 1080 g, glädje, meddelande att hon mår inte alls bra för hon föddes med en svår infektion i kroppen och ligger på IVA. Om ett par timmar släpade jag mej till IVA och såg för första gången min dotter. Då fick jag också prata med en barnläkare som förklarade för mej att Anette har problem med andningen på grund av infektionen och att nu är det bara vänta och se om hon svarar på behandlingen eller inte. Jag satt hos henne hela natten och på morgonen konstaterades att hon var så pass stabil att det inte var fara att hon skulle dö. Vilken glädje. Jag gick tillbaka på mitt rum och försökte sova. Nästa dag har Anettes tillstånd ytterligare förbättrats och hon hade nu ca 70 % chans att överleva. Dagarna gick och var till veckor. När Anette var 2 veckor och 2 dagar fick hon lunginflammation. Hon snabbt försämrades och hade problem med att syresätta sig så kom hon igen i respiratorn. Jag ordnade nöddop. Läkarna gjorde allt vad dom kunde men det hjälpte inte. Anette dog samma dag hon blev 3 veckor gammal. Hennes lungor som var redan försvagade av den ursprungliga infektionen orkade inte mera....

Robin var mitt tredje barnet. Efter Anettes för tidiga födsel blev jag gravid igen och min första son Kevin föddes efter helt normal graviditet i vecka 42. Ingen därför misstänkte att jag hade en disposition till för tidiga födslar. Men nu startade förlossningen för tidigt igen, den här gången i veckan 25. Jag var igen inlagd på sjukhuset men den här gången startade också förlossningsarbete som inte lyckades stoppats. Jag fördes i ambulans till regionsjukhuset. Vi har knappt hunnit in och Robin föddes. Jag var igen besökare hos en liten bebis på neonatalavdelningen. Läkarna sa att han var stor för att vara så tidig född och gav honom stor chans att klara sig. Han hade inte ens respirator under den första dygnet, men sedan orkade han inte. Han satts i respiratorn men allt verkade bra igen. En vecka gick och jag började tro att allt är vunnet men då plötsligt hans lungor försämrades och han var tvungen att komma i respiratorn igen. Sedan kom det problem med magen, han slutade äta och bara kräktes, syrehalten i respiratorn ökade och till sist kolapsade hela organism på grund av dålig syresättning. Läkarna meddelade att dom tänker avsluta behandlingen för att dom vet att dom kan inte rädda honom. Det svåraste var att det skulle bli jag som ska säga till när dom ska stänga apparaterna som hållit Robin vid liv. Det kändes oerhört svårt. Jag ville att mitt barn skulle leva och nu skulle jag säga till att låta honom dö. Jag skulle föredra om läkarna fattade detta beslut själva och bara meddelade att han dog istället att låta detta besluta mej. Jag fick i alla fall stöd av prästen som döpte Robin samma dag. När alla apparater stängdes dog Robin i mitt famn. Han var då precis 14 dagar gammal.

Allan var mitt femte barnet. Jag var sjukskriven hela graviditeten, för nu visste läkarna om min disposition till för tidiga födslar, jag hade cerklage insatt, dvs. samma åtgärder som när jag väntade min son Danny som föddes fullgången 1994. Jag kände mig trygg och säker. Ändå fick jag värkar i vecka 22 och när jag kom till sjukhuset var det bara att konstatera att jag redan började öppnas. Jag var inlagd, fick dropp som skulle stoppa förlossningen och sträng sängläge. Jag klarade tre dagar. Då kom värkarna tillbaka och gick inte stoppas. Förlossningen var ett faktum. Jag visste att Allan var för liten för att kunna klara sig men ändå ville jag ha prästen vid förlossningen för om barnet skulle födas levande ville jag att det döps. Och till allas förvåning Allan levde när han föddes. Han var döpt och kom på IVA, men redan från början hade han stora problem med andningen. Jag fick ingen hopp om att han skulle klara sig. Han dog bara 15 minuter efter födseln.